Vår inställning till välgörenhet styrs av olika mekanismer. Det är inte alltid de känslomässiga reaktionerna gentemot de drabbade som bäst förklarar vår benägenhet att hjälpa. I många situationer är det snarare upplevelsen av att kunna göra nytta.
Jul är förknippat med att ge. Tillsammans köper vi julklappar för en ansenlig summa. Men det är även högsäsong för välgörenhet. Vid katastrofer och i juletid ger vi mest pengar till välgörenhet. För några år sedan uppskattades det att svenskarna skänker närmare fem miljarder kronor per år till ideella organisationer. Men varför skänker vi pengar till välgörenhet? Den frågan har Arvid Erlandsson svarat på i en ny avhandling från Lunds universitet.
Han har fokuserat på tre olika psykologiska mekanismer som påverkar vår inställning till välgörenhet. Den allmänt vedertagna och mest kända anledningen till att vi hjälper mer är att vi känner medkänsla med offret (vi motiveras att hjälpa genom hjärtat). Den andra mekanismen som får oss att öppna plånboken mer är att vi känner att vi gör en skillnad, att vår insats verkligen gör nytta (vi motiveras genom hjärnan). Den tredje mekanismen är att vi ibland känner ett stort personligt ansvar och upplever att vi har en skyldighet att hjälpa (vi motiveras att hjälpa genom ”vår moraliska kompass”).
– Det räcker inte med att få potentiella hjälpare att tycka synd om offren – de måste även uppleva att deras insats kan göra en skillnad och känna att de har åtminstone en viss grad av personligt ansvar att hjälpa, säger Arvid Erlandsson.
Om problemet ser oöverstigligt ut, eller om vi tycker att ansvaret att ingripa ligger på andra, så är risken stor att vi väljer att inte göra något alls – trots att vi känner intensiva känslor gentemot de i nöd. Det kan också vara så att även om ett välgörenhetsprojekt innehåller ett identifierat offer nästan alltid väcker mer känslor så betyder det inte alltid att vi skänker mer pengar till de projekten. Att vi hellre hjälper människor i vårt närområde än människor långt bort i fjärran länder kunde Arvid Erlandsson också belägga i sina studier. Det intressanta här var att det i första hand inte handlade om att vi kände mer empatiska känslor gentemot offer från vår egen grupp, utan snarare att vi upplevde ett större ansvar att hjälpa offer från vårt eget land än offer från ett annat land med motsvarande levnadsstandard. Trots att hans avhandling visar att det finns andra relevanta aspekter som kan öka vårt givande till välgörenhet så betonar Arvid Erlandsson att känslor fortfarande spelar en stor roll.
Empatiska känslor är troligtvis nödvändigt för att vi frivilligt ska öppna plånboken för andra, men ett alltför stort fokus på att skapa medkänsla hos potentiella givare, kan göra att man missar andra aspekter som är viktiga för välgörenhet.