Den 29 september 1512 red Herr Antonius, kallad Tattarnas Greve, in i Stockholm med sitt följe av 30 familjer. Detta är enligt Nationalencyklopedin den första noteringen om romer i Sverige som finns i Stockholms stads tänkeböcker.

Den nämner omkring 30 familjer som anfördes av en ”herr Antonius, en greve med sin grevinna”. Man uppfattade dem som förnämt folk, och de fick från början ett gott mottagande. Efter hand växte dock misstänksamheten mot gruppen med dess annorlunda uppträdande och främmande språk. Efter tre år beslöt man att utvisa de utländska gästerna. Andra källor tyder på att det vid denna tid redan fanns romer.

Så här skriver Sara Griberg i Populär Historia: ”År 1512 är Stockholm en stad med blandad befolkning. De svenska invånarna är vana vid att på gator och torg trängas med tyska köpmän och byggmästare, nederländska segelsömmare, flandriska konstnärer, franska skräddare och ryska såpsjudare. Men det färgstarka sällskap som anländer till staden på Sankt Mikaels dag, den 29 september, väcker ändå stor uppmärksamhet. Gruppen – som består av ett trettiotal familjer – är förnämt klädda och talar sinsemellan ett språk som ingen stockholmare känner igen.

Ledaren presenterar sig som greve Antonius och säger att hans folk har sitt ursprung i ”Lilla Egypten”.

I Stockholm stads tänkeböcker (rådhusrättens protokoll) antecknas att nykomlingarna inkvarteras i Sankt Laurentii gillestuga och att stadens råd dessutom skänker dem 20 mark.

Olaus Petri bekräftar uppgiften i sin svenska krönika från 1530. ”Samma år som herr Sten hade blivit hövitsman, kom en hop av det folket som far omkring från det ena landet till det andra, och dem man kallar tattare hit till landet och till Stockholm. Förr hade de aldrig varit här.”

Den hövitsman som åsyftas i texten är Sten Sture den yngre som blev riksföreståndare 1512. Att man kallar nykomlingarna för ”tattare” beror förmodligen på att man trodde de var tatarer, en turkisk folkgrupp i Ryssland. Den missvisande benämningen fick fotfäste i svenskan och genom århundradena har orden tattare och zigenare omväxlande använts för att beteckna de svenskar som vi numera kallar för resandefolk och romer.

Var kom de då ifrån, detta kring-vandrande folk som på 1300-talet dök upp på en mängd platser över hela Europa? Det var på 1600-talet ännu en gåta. Enligt en av de mest fantasifulla myterna som florerade var de en överlevande folkspillra från det sjunkna Atlantis.

Den vanligaste föreställningen var annars att de hade sitt ursprung i Egypten. De engelska och franska benämningarna gypsies och gitanes, betyder helt enkelt ”egyptier”. En populär legend som gärna återberättades var att Gud hade dömt romerna till ett evigt kringflackande liv som straff för att de vägrat hjälpa Josef, Maria och Jesusbarnet när dessa flydde till Egypten för att undgå Herodes gossemord. Första gången romer nämns i västeuropeiska källor är på Kreta, dit en grupp anlände 1322. Benämningen zigenare kan ha uppstått ur grekiskans atsinganos, ett ord som betyder ungefär ”de som inte vill ha kontakt med någon”.

Det var först på 1700-talet som en ungersk student i holländska Leiden kom folkgruppens verkliga ursprung på spåren. Han upptäckte av en slump att romernas språk visade stora likheter med indisk sanskrit. Genom att studera hur språket har utvecklats kan man sluta sig till att romerna lämnade Indien senast i början av 1000-talet. Förmodligen skedde detta i samband med att delar av landet invaderades av de muslimska ghaznaviderna. Inkräktarna tvingade en stor hinduisk armé att via Afghanistan och Persien fly till Anatolien i nuvarande Turkiet, som vid den tiden ingick i det bysantinska väldet. Romerna, som tros ha ingått i denna armé, stannade kvar i Ana- tolien under ett par hundra år i tjänst hos armeniska furstar, men tvingades åter att bryta upp när turkarna erövrade området.

Mindre grupper sökte sig till olika länder i västra Europa medan en övervägande majoritet slog sig ner i Öst- och Centraleuropa. Nästan överallt levde romerna på samhällets botten. Det värsta förtrycket utsattes de för i Valakiet och Moldavien, områden som ligger i nuvarande Rumänien. Romerna – varav många var skickliga smeder, hantverkare och musiker – hölls där som livegen arbetskraft av feodalherrar och kloster. Systemet utvecklades efterhand till regelrätt slaveri där de romska arbetarna och deras familjer kunde köpas och säljas som vilken lösegendom som helst.

»Greve Antonius» och hans sällskap tycks inledningsvis ha blivit väl mottagna när de anlände till Stockholm 1512. Det dröjde dock inte länge innan attityden till främlingarna hårdnade. Redan 1515 berättar tänkeböckerna att ”tattarna ingalunda fick stanna inom stadens hank och stör, och detta för deras skalkhets skull”. Ordet skalk är synonymt med skälm eller skurk.

I hela Europa hade främlingsfientligheten ökat sedan turkarna 1453 intagit Konstantinopel och tagit makten över de områden som tidigare ingått i det bysantinska väldet. Rädslan för muslimernas framfart nådde ända till Sverige där Gustav Vasa anklagade romerna för att vara turkiska spioner och utfärdade hårda direktiv. ”Varhelst de påträffas i landet”, står det i en kungörelse, ”ska de då straffas till liv och gods utan all nåd”.

Romerna utpekades inte bara som spioner, de anklagades också för att utöva tjuveri, tiggeri och trolldom. Kyrkan avrådde från allt samröre med främlingarna. ”Tattare skall prästen inte befatta sig med, varken döpa deras barn eller jorda deras lik”, skrev ärkebiskop Laurentius Petri 1560.

Vid riksdagen i Örebro 1617 lade landets prästerskap fram ett förslag om att alla ”tattare” skulle förvisas ur riket. Motivet som uppgavs var att de kringresande grupperna var ”alla skälmars, mandråpares, tjuvars, horkarlars, horors, kättares och lathundars tillflykt”. Någon officiell lagstiftning om romerna kom inte förrän 1637, men den ”zigenarförordning” som då utfärdades var desto mer skoningslös. Här stadgas att alla romer måste lämna riket före den 8 november året därpå. Om någon påträffades i landet efter det utsatta datumet skulle man ”utan vidare förfrågan, process eller rättegång upphänga och till livet straffa” männen, medan kvinnor och barn omedelbart skulle förvisas ur landet.

Vi vet inte om några hängningar verkligen genomfördes, men många romer utvisades, antingen till områden i nuvarande Tyskland eller till den finska rikshalvan. I Finland kallade man romerna för mustalainen, som är det finska ordet för svart.

Helt lyckades man dock inte göra sig av med romerna. De grupper som fanns kvar betraktades med misstänksamhet av bondebefolkningen. Vissa av dem var bofasta, men levde åtminstone säsongsvis ett kringflackande liv där de flyttade från en ort till en annan för att tjäna sitt levebröd.

Männen försörjde sig som ambulerande hantverkare, musiker eller hästhandlare medan kvinnorna kunde tjäna pengar som läkekvinnor eller spå i hand. Det hände också att icke-romer som av olika anledningar hamnat utanför normalsamhället anslöt sig till grupperna. Under stormaktstiden och även framöver var staten i ständigt behov av nya rekryter och en hel del romer sökte sig, eller tvångsvärvades, till armén.

Där blev de – till många fördomsfullas förvåning – ofta utmärkta soldater. Officeraren Henrik Lilljebjörn berättar i boken Hågkomster om livet vid Värmlands fältjägare under början av 1800-talet: ”Bland regementets manskap, fanns en del skojare av äkta Zigenarras”, skriver han. ”Figurer med mörkbrun hy och svarta, blixtrande ögon förekommo ej så sällan, men dessa voro äfven de mest intelligenta, och sedan de väl voro beklädda och under disciplinens band, kunde man aldrig önska sig bättre folk att kommendera. Bland dem funnos taskspelare, eqvilibrister och konstmakare av allehanda slag, och deras praktik under permissionstiden mellan mötena vill jag ej taga i försvar.”

De romer som vid det här laget bott i Sverige i många generationer, och till viss del blandats upp med etniska svenskar, utgör den grupp som tidigare kallades tattare, men som själva föredrar beteckningen resandefolk, eller resanderomer.På 1860-talet förbjöds det romska slaveriet i nu-varande Rumänien och frigivningen ledde till en ny romsk migrationsvåg. Många familjer bröt upp i förhoppning om att hitta bättre levnadsvillkor någon annanstans.

Till Sverige kom i slutet av 1800-talet en grupp rumänska och ungerska romer som tillsammans med några familjer från bland annat Tyskland, Frankrike och Ryssland anses vara ursprunget till den befolk­ningsgrupp som senare kom att kallas ”svenska zigenare”.

Även om den allmänna inställningen till romerna var fientlig och fördomsfull höjdes då och då en röst till deras försvar. 1897 lämnade en halländsk riksdagsman in en motion där han skriver: ”Vi kan inte längre behandla dessa olyckliga människor endast som besvärlig samhällsohyra. Människokärleken och barmhärtigheten bjuda, att man anser och behandlar dem som människor.” Dessvärre skulle det dröja till slutet av 1950-talet innan sådana tankar fick bredare gehör.

Många av de romer som kommit till Sverige i början av 1900-talet ingick i ett nätverk av familjer som reste runt i hela norra Europa. Detta gällde speciellt de som arbetade med ambulerande tivoli- och cirkusverksamhet. Både umgänget och det professionella samarbetet mellan dessa familjer i olika länder fick ett abrupt slut 1914 när Sverige införde ett totalt inreseförbud för romer, ett förbud som inte upphävdes förrän 1954. Liknande lagar stiftades i Norge och Danmark. De stängda gränserna innebar personliga tragedier för alla de människor som ofrivilligt blev åtskilda från sina anförvanter, ofta för resten av livet. En ännu allvarligare konsekvens av inreseförbudet var att det blev omöjligt för romer att söka skydd i Skandinavien från nazisternas förföljelser. Enligt den nazistiska ideologin tillhörde romerna, i likhet med judarna, en lägre stående ras som borde utrotas. Uppgifterna om hur många romer som mördades i tyska förintelseläger varierar, men det rör sig om minst 600 000 personer, kanske över en miljon.

Under de fyrtio år som inreseförbudet rådde var det bara ett fåtal romer som lyckades ta sig till Sverige.

Bland dem fanns två polska kvinnor som ”av misstag” tilläts följa med de så kallade vita bussarna med överlevande från koncentrationslägren. Rödakorspersonalen lät dem följa med en transport i tron att de var judinnor.

Föreställningen om mindervärdiga raser var emellertid inte bara en tysk företeelse. Redan 1909 hade ett svenskt sällskap för rashygien bildats och 1921 grundade svenska staten världens första rasbiologiska institut. Man bekymrade sig över vad som kallades ”tattarproblemet”. De svenska resandesläkterna, som funnits i Sverige i flera hundra år, ansågs ha medfödda anlag för kriminalitet vilket, enligt de rasbiologiska föreställningarna, berodde på deras romska härstamning.

Man strävade efter att ”sanera den svenska folkstammen” och instiftade 1934 en lag som möjliggjorde för myndigheterna att tvångssterilisera de individer som klassades som ”icke önskvärda”.

Under efterkrigstiden integrerades resandefolket alltmer i samhället, även om de i allmänhet fortfarande var illa sedda. Den lilla gruppen som kallades ”svenska zigenare” levde däremot fortfarande i totalt utanförskap. Bara ett fåtal var fast bosatta. De som bodde i tältläger tilläts bara stanna en kort tid på varje plats.

Eftersom de inte var mantalsskrivna någonstans omfattades de inte av den rätt till bostad och skolgång som gällde för befolkningen i övrigt. Majoriteten var analfabeter och tillvaron i fuktiga tält och husvagnar ledde till att gruppen drabbades av sjukdomar som reumatism och tuberkulos.

Under 1950-talet höjdes alltfler röster för att förbättra romernas levnadsvillkor. En av de mest kända talespersonerna för romernas sak var Katarina Taikon som genom debattböcker och med sina självbiografiska barnböcker om zigenarflickan Katitzi öppnade allmänhetens ögon för den diskriminering som hennes folk var utsatt för.

Myndigheterna strävade efter att helt assimilera romerna i det svenska samhället. Bland dem som opponerade sig mot detta fanns proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson som agiterade för romernas rätt att bevara sina traditioner. Han har dock kritiserats för att romantisera romernas levnadssätt och samtidigt vara fast i sin tids rasbiologiska tänkande.

”Rasens lust för vandringslivet beror inte enbart på vana utan är ett medfött behov”, skrev han och kom också med absurda påståenden som att romer tål fukt och kyla bättre än andra människor och därför inte for illa av att året runt bo i tält. Under 1970-talet satsades stora resurser på att ordna fasta bostäder till romerna som nu också fick rätt till skolgång.

Romernas gamla näringsgrenar, som kopparslageri och tivoliverksamhet, hade blivit omoderna och samtidigt som man nu fick en tryggare tillvaro hamnade många i arbetslöshet och bidragsberoende.

År 2000 blev romerna – jämte samer, sverigefinländare, tornedalingar och judar – erkända som en nationell minoritet och deras språk, romani chib, fick status som officiellt minoritetsspråk. Samtidigt har den romska befolkningen mångdubblats genom olika invandringvågor, främst från Östeuropa efter Sovjetunionens sammanbrott och från Balkan i samband med kriget i före detta Jugoslavien på 1990-talet. I dag finns det cirka 30 000 personer med romsk bakgrund i Sverige, eller 65 000 om man räknar in resandefolket. Av dem utgör den grupp som kallas ”svenska zigenare” cirka 3 000, medan övriga har kommit hit under senare år och har sitt ursprung i Syd- och Öst-europa. Arbetslösheten bland Sveriges romer sägs vara så hög som 80 procent. Många barn fullföljer aldrig sin skolgång och bara en handfull söker sig vidare till högre utbildning. Problemen har sin grund i den ömsesidiga misstro mellan romer och icke-romer som växt sig stark under ett halvt årtusende av utanförskap.”

Bokoli – romskt matbröd med sidfläsk/baconrekommenderas denna dag. Eller Köttsoppa från norr för den som vill fira med riktig resandemat.

Lyssna på en romsk frihetssång.

Läs om hur Britt-Inger Lundqvist brukar fira romernas nationaldag.

Så här kan man fira högtidsdagen i Göteborg.

Källor:
Nationalencyklopedin
Populär historia
Kulturgruppen för resandefolket