Svart kaffe hos Jan Allan

Florence Wetzel Foto: Flora Sugarman

Florence Wetzel
Foto: Flora Sugarman

Nyligen bestämde jag mig för att sluta ta socker i kaffet, av hälsoskäl. Dock undrade jag hur jag skulle klara av att dricka kaffe utan socker. Skulle det inte vara bittert och osmakligt? Då kom jag att tänka på två kaffeupplevelser som jag har haft i Sverige, och blev hoppfull.

Under min första resa till Sverige fick jag äran att träffa trumpetare Jan Allan, som är en av Sveriges största jazzmusiker. Jag gjorde efterforskning till min deckare Grandmannen som handlar om Palme-mordet. Jag ville veta mer om klubben Nalen, där Jan spelat oräkneliga gånger. Det var en trevlig morgon. Vi satt i hans charmiga hus på Lidingö och han berättade om sina samarbeten med Lars Gullin, Monica Zetterlund och många andra. Han var en generös värd och delade med sig om sitt otroligt intressanta liv. Den dagen blev ett jättefint minne från min första resa till Sverige. Om du vill veta mer om Jan Allan kan jag rekommendera boken ”Jan Allan minns sitt femtiotal”, som är skriven av Jans fru Ann.

Jan Allan Fotograf: Gunnar Holmberg

Jan Allan
Fotograf: Gunnar Holmberg

Hade aldrig sett så svart kaffe
Men vad jag också minns från mitt besök är när vi satt i hans kök och Jan frågade mig om jag ville ha kaffe. Självklart tackade jag ja! Han gav mig en kopp svart kaffe. Jag hade aldrig sett sådant svart kaffe i USA. Jag frågade honom om jag kunde få lite mjölk och han tog ut en kartong ur kylskåpet. Sedan frågade jag om jag kunde få lite socker. Han tittade på mig lite frågande. ”Socker…” sa han, och  gick till skåpet och letade runt. Till sist fick han fram en liten skål med socker.

Jag blev överraskad över att han var överraskad av att jag ville ha socker. Det var som om jag hade bett honom om att ”få lite koriander”. Något som var vanligt för mig men ovanligt för honom.

Foto: Lena Ahlström

Foto: Lena Ahlström

Jag såg det som en isolerad händelse. Men under min andra resa blev jag hembjuden till min nya vän Annika på fika. Jag gick med Annika och hennes son Edvin till Lindqvists, det klassiska fiket på Odenplan, där köpte vi fikabröd. Sedan gick vi till Annikas mysiga lägenhet i Vasastan. Hon bryggde kaffe och gav mig en kopp jättesvart kaffe. Tidigare hade jag bara sett så svart kaffe hos Jan Allan. Jag frågade Annika om jag kunde få lite mjölk och hon tog ut en kartong ur kylskåpet. Sedan frågade jag om jag kunde få lite socker. Hon tittade på mig, lite frågande. ”Socker…” sa hon. Hon gick till skåpet och letade runt. Till sist fick hon fram en liten skål med socker.

Vanligt för mig – ovanligt för någon annan
Återigen blev jag överraskad. Det var som om jag hade frågat, ”Kan jag få lite gurkmeja?” Återigen – det som var vanligt för mig var hemskt ovanligt för någon annan.

Det finns massor av amerikaner som inte tar socker i kaffet. Och det finns massor av svenskar som tar socker i kaffet. Men jag tror att det är vanligare att svenskar inte använder socker, och att fler amerikaner vet var deras socker står.

Förresten hade jag inte särskilt svårt för att sluta äta socker. Efter några dagar hade jag vant mig vid smaken. Mina svenska vänner försäkrade mig om att kaffe går att åtnjutas utan socker. Jag försökte förtränga tanken på socker. Out of sight, out of mind, som man säger. Men om någon kommer över på en fika får de självklart ta lite. Och var står då sockret? Jo, längst in i köksskåpet bredvid koriandern och gurkmejan, så klart!

Stort tack till Lukas Bergman Häusler, min svenska-Skype lärare, som finslipade min svenska.

Florence Wetzel

Florence Wetzel bor i New Jersey, USA. Hon är författare och journalist. Som författare och recensent rör hon sig lätt mellan länderna och kan fortsätta sitt skrivande varhelst hon befinner sig. Florence blev nyfiken på Sverige när hon läst några svenska deckarförfattares böcker. Nu besöker hon Sverige flera gånger varje år. I juni 2015 gjorde Kultursmakarna en intervju med Florence. Nu medverkar hon som gästskribent. Detta är hennes tredje artikel. Här är hennes första artikel som gästskribent: Frukosten öppnade mitt sinne. Och här är hennes andra: En lagom svensk smörgås.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *