Florence Wetzel
Foto: Flora Sugarman
En söndagmorgon under min första resa till Sverige hade jag ett möte inbokat på Södermalm i Stockholm. Jag tänkte att ”nu ska jag äta en lång frukost i lugn och ro, med mycket kaffe, skriveri och läsning innan jag går vidare”.
Jag vaknade kl. 6.30 och gick från mitt vandrarhem i Gamla stan till tunnelbanan. Det var mitt i januari, gatorna låg mörka, bara kullerstenarna upplysta av ett gult sken. Det var extremt kallt, och det gjorde ont i ansiktet. På tunnelbana till Medborgarplatsen var jag nästan helt ensam. Där gick jag av, hungrig och ivrig att börja dagen.
Torget låg helt öde – tyst och mörkt. Tvärs över torget såg jag ljuset från en öppen 7-Elevenbutik, men annars var jag den enda på platsen.
Jag hade gjort en rejäl kulturell felbedömning. Jag var inte längre i Denver, där jag bodde då, där det fanns nästan ett dussin frukostrestauranger nära min lägenhet, som alla öppnade prick kl. 7. Jag var i Stockholm en söndagsmorgon i januari. Stockholmarna visste bättre än att gå ut i kylan och mörkret i onödan. Jag visste bara att jag var besviken, frusen och hungrig. Och jag skulle ha sålt min själ för ett par stekta ägg, några rårakor, ett kex och kaffe med grädde och socker.
Amerikansk frukoret med Hash browns (amerikansk råraka), ägg och korv
Det var inte lätt att acceptera verkligheten. Jag gick frusen längs gatorna, säker på jag skulle hitta någonstans att äta. Kanske fanns det någon restaurang som öppnade kl. 8, och jag kunde ströva runt lite tills dess för att hålla värmen. Men alla restauranger verkade öppna först 11 eller 12.
Till slut gav jag upp. Det var alldeles för kallt, och kändes fånigt att fortsätta vandra omkring. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till 7-Eleven. Det är inget fel med 7-Eleven, men i USA är det mer ett ställe där man kanske stannar till under en bilfärd eller för att köpa något att ta med hem. Det är inte dit man går när man vill ha en trevlig frukost. Men jag var helt uppslukad av Stieg Larssons böcker på den tiden och kom ihåg att Lisbeth Salander hade handlat i en 7-Eleven på Södermalm. Om 7-Eleven dög för Lisbeth så dög det det för mig också.
Jag gick utmed de tomma gatorna tillbaka till Medborgarplatsen. Då såg jag en ICA-affär i ögonvrån. Den hade en stor skylt där det stod Öppet. Jag kunde inte alls svenska, men jag förstod åtminstone det ordet. Jag tänkte köpa en mugg med kaffe att dricka medan jag gick genom affären. Då skulle jag åtminstone få komma in i värmen.
Vilken överraskning jag fick. Det fanns ett litet kafe inne på ICA. Det var ett trevligt fik, med svartvitt tegelgolv och rostfria stålbord, med levande ljus och en rosa tulpan i en liten glasvas på varje bord. Där fanns också en hög med röda filtar till kunderna. En sådan hemtrevlig och mysig plats i en mataffär går inte att hitta i USA. Det var en behaglig överraskning.
Jag beställde kaffe och kanelbulle och tog en filt och satte mig. Jag åt och drack och skrev, varm och trygg. Skönt.
Jag har rest till Sverige åtta gånger sedan dess. Men för mig var den här upplevelsen en vändpunkt. Jag upptäckte något om Sverige och om resor i allmänhet. Istället för att gå runt med en massa förväntningar måste man ha ett öppet sinne. Då kan ett land öppna upp sig för en, och då kan man ta in något nytt. Bli därför inte besviken, bejaka istället din nyfikenhet.
Stort tack till Lukas Bergman Häusler, min svenska-Skype lärare, som finslipade min svenska.
Florence Wetzel
Florence Wetzel bor i New Jersey, USA. Hon är författare och journalist. Som författare och recensent rör hon sig lätt mellan länderna och kan fortsätta sitt skrivande varhelst hon befinner sig. Miljön hon nu ofta söker sig till hittade hon först i svenska deckarförfattares böcker. I juni 2015 gjorde Kultursmakarna en intervju med Florence. Nu medverkar hon som gästskribent.