Luciatåg i en svensk kyrka
Foto: Claudia Gründer
I Sverige markerar luciadagen tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Den svenska Lucian är en blandning av både förkristna och kristna figurer. Lucia är även ett helgon i romersk-katolska kyrkan med ursprung från Sicilien.
Enligt folktron var den 13 december en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då. Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka lite extra. Även husdjuren fick extra foder. Under 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, inföll luciadagen samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet.
Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig (lussevaka). Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen:
Grisen skulle vara slaktad den 13 december, och inte allt för mycket arbete skulle återstå innan jul. Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 11 december. Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern blev lucianatten inte längre årets längsta natt utan vintersolståndet/midvinter inträffar nu i stället 21 eller 22 december.
Men i folktron levde 13 december kvar som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka.
Ordet lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ljus.
Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som är namngivet efter ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa som dog på 300-talet och namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet.
På Sicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes, firas en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en ”flygande åsna” som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.