Foto: Lena Ahlström

Alla som var med under de första 65 åren på 1900-talet kan berätta om hur fruktansvärt tråkigt det brukade vara på Långfredagen. Det skulle vara stilla och tyst, för detta var den stora sorgens dag när Jesus dog på korset. Desto roligare blev det på påskaftonen. 

Men på Långfredagen fick man inte utföra onödiga sysslor, alla barn skulle vara lugna, helst inga lekar, maten var enkel och radio och senare TV skulle helst vara avstängda. Inga biografer eller affärer var öppna och inga restauranger eller klubbar heller. Det kändes som om dagen aldrig ville ta slut.

Förr kunde man ägna sig åt rispiskning på långfredagen för att påminna om Jesu lidande, en tradition som på sätt och vis lever kvar i våra dagars påskris.

Foto: Lena Ahlström

Men redan på kvällen mot påskaftonen ändrades stämningen. Förväntansfulla lade vi våra mössor under sängarna och gick och lade oss. Och så fort vi barn somnat kröp mina föräldrar under min och mina syskons sängar för att värpa ägg med godis i. Dagen efter förklarade föräldrarna att det säkert var påskharen som hade värpt. Något som vi barn aldrig förstod, men heller aldrig ifrågasatte.

Också denna sed anses ha sitt ursprung i den tyska traditionen. I Sverige omtalas påskharen, tidigast bland tyska invandrare, under 1800-talets slut eller 1900-talets början. Den fick inget riktigt genomslag i landet.

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg skrev i SvD för några år sedan om den tyska seden: ”Efter hand utvecklades två utformningar av seden. Den äldsta var att barnen fick leta utomhus efter de gömda äggen, men de kunde också få uppgiften att i förväg tillverka ett rede för haren i trädgården, ofta under fruktträden. Byggmaterialet kunde vara kvistar, visset fjolårsgräs och nyutslagna vårblommor. I dessa reden hittade de sedan de ägg som påskharen hade värpt.”

Så min och mina syskons mössor som skulle läggas under våra respektive sängar måste alltså ha varit det rede som behövdes för att haren skulle veta var han skulle lägga äggen. Så det stämmer ju, föräldrarna visste vad de gjorde.

Harens legendariska fortplantningsförmåga gör den till en symbol för överflöd och fruktsamhet. Därför förknippas haren ofta med påsken och andra vårliga fruktsamhetsritualer där man firar livets återkomst efter vintern. Det är också därför påskharen förknippas med ägg, en liknande symbol för återfödelse och fruktbarhet. Detta anses ha lett till den förargliga konsekvensen att småbarn ofta tror att haren lägger ägg.