Den 27 januari är en påminnelse om vad vi människor är förmögna att göra mot varandra. Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Om vi fortsätter att upprepa att Förintelsen är obegriplig riskerar vi att missa när det sker igen, det menar Timothy Snyder författare till ”Den blodiga jorden”.
Det internationella monumentet vid Auschwitz-Birkenau. Foto från Auschwitz-Birkenau Memorial and Museum
Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz Birkenau. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag, sedan 2005 är det en internationell minnesdag. Det är en dag för alla som vill manifestera sitt engagemang mot intolerans. På Forum för levande historias webbplats kan du läsa mer vad som sker runt om i landet under dagen. Forum för levande historia.
År 2020 är det 75 år sedan Auschwitz befriades. När det var 70 år sedan uppmärksammade Dagens Nyheter det genom att låta överlevare komma till tals. Den ena var cancerläkaren Georg Klein. Han skrev bland annat den 19 januari 2015 att en vän till Georg påstod att kriget gjort honom krigsskadad. Georg Klein kontrade och menade istället att vännen och alla andra svenskar hade blivit fredskadade. Det vill säga att leva under fred under så många år har gjort att vi tror att alla människor i grunden är goda. Det är en farlig illusion ansåg Georg Klein. ”Människan är kapabel till vilka illgärningar som helst, särskilt under stressade omständigheter. Hon kan också vara hjälpsam och god. Denna plasticitet är av central betydelse för hela vårt väsen”.
Historikern Tomothy Snyder är inne på samma spår i sin bok ”Den blodiga jorden”. Förintelsen är inte alls obegripligt, vi skjuter det ifrån oss och blir därför blinda för dagens grymheter och fortsätter att upprepa. Ett annat sätt att skjuta bort problemet är att alla identifierar sig med offret, inte förövaren, men vi är alla förmögna att i extrema förhållanden kunna utföra grymma handlingar. Nu handlar ”Den blodiga jorden” om så mycket mer som vi inte kan ta med här, men den stora vinsten med att läsa boken är att den mentala bilden som vi ofta har är ett västligt perspektiv. Men de flesta av övergreppen ägde rum mellan Hitler och Stalin, där vi först nu har fått möjlighet att få överblick över situationen.
En annan som kom till tals i Dagens Nyheter 2015 var Hedi Fried som skrev den 21 januari. Hon kom hit till Sverige efter 1945 och är psykolog. Hon skrev att hon återigen är rädd och undrar hur hennes barn och barnbarn ska få det. Hon menar att vi i Sverige fortsätter att leva i den falska tron att här kan inget hända. Visserligen blir det långsamt bättre, men det går långsamt, och det kommer att ta lång tid.
Några av de 600 barn som överlevde Auschwitz som visar upp sina intatuerade identitetsnummer. Foto från Auschwitz-Birkenau Memorial and Museum
En dag som denna kanske man istället för att återigen upprepa frasen att mänsklighetens brott är obegripliga ställa några frågor till sig själv. Börja med: Vad är jag beredd att göra för att få igenom mina idéer, egen vinning eller det jag vill? Hur tolerant är jag mot andra i min vanliga vardag, både mot dem jag känner eller inte känner? Hur beter jag mig mot mina medmänniskor? Är jag beredd att erkänna att jag gör fel eller måste jag alltid ha rätt? Kan jag be dem som jag gjort illa om förlåtelse? Eller anser jag alltid att allt är andras fel? Det är lätt att prata om det stora, men det är ju varje dag i den lilla handlingen som de stora förändringarna egentligen sker. När man skalar av allt handlar det ju om hur jag behandlar dig och du mig. Att börja med sig själv kanske är en fredshandling. Och att inte stillatigande se på om människor behandlas illa.