Både forskare och samhällsaktörer har länge antagit att stress bidrar till utvecklingen av fetma, särskilt bukfetma. Ett omfattande internationellt forskningsprojekt kan nu visa att det inte finns något sådant samband. Resultaten visar att utvecklingen av fetma bör förklaras med andra faktorer än stress.

Stress bidrar inte till utveckling av fetma. Det visar en studie på över 125 000 personer i 17 länder. I studien registrerades deltagarnas vikt, längd, midje- och stussmått samt blodtryck. De fick sedan svara på frågor om bland annat utbildningsnivå, rökvanor, kost, fysisk aktivitet och tidigare sjukdomar. Genom en vetenskapligt beprövad enkät mättes också deltagarnas självrapporterade nivåer av stress och depression.

Resultaten visar att bland dem som inte upplevde sig stressade hade 16 procent ett BMI över 30 (vilket motsvarar kriterierna för fetma). Bland de som rapporterade en ständig stress var motsvarande andel 21 procent. Motsvarande proportioner för bukfetma var 49 procent hos de icke stressade och 54 procent hos de ständigt stressade. Men sedan siffrorna justerats för skillnader i ålder, kön, fysisk aktivitet, utbildning och region kvarstod inga skillnader hos de båda grupperna, vare sig när det gäller fetma eller bukfetma.

Studien visade också att de som rapporterade depression bara hade en obetydligt ökad förekomst av fetma och/eller bukfetma.

– I detta stora underlag hade stress alltså en mycket måttlig effekt på generell fetma. Mellan stress och bukfetma såg vi inget orsakssamband. Med andra ord måste utvecklingen av fetma förklaras med andra faktorer än stress, säger Annika Rosengren, forskare vid Sahlgrenska akademin.

Resultaten är viktiga eftersom många vill förklara övervikt och fetma som en påverkan av stress. Stress anses också påverka kroppsfettets fördelning med en ansamling av fett i och på buken vid höga stressnivåer – en uppfattning som det enligt den aktuella studien alltså saknas.