Varje långfredag träffas några i släkten för att göra kroppkakor tillsammans. Det här är en tradition som vi hållit på med sedan mitten av 1980-talet. Samma schema varje år, samma kommentarer och samma skämt, men trevligt, roligt och gott är det.

Min mamma är från Karlskrona. Hon flyttade därifrån till släkten i Göteborg när hon var 15 år. Varje år när jag var liten åkte vi den långa vägen från Göteborg genom det mörka Småland och hälsade på mormor som bodde på ön Långö i Karlskrona. Det var alltid mycket mat när vi var där. Mormor levde efter regeln att man alltid skulle äta var tredje timme. Man fick nämligen inte åka hem och säga att man inte fått någon mat. Hade vi extra tur när vi var på besök kunde vi få kroppkakor.

All mat mormor gjorde var god och vällagad. I Karlskrona äter man alltid de gråa kroppkakorna, alltså inte de vita som finns på andra ställen. Jag tyckte de var goda, min bror däremot tyckte inte om dem. Min pappa gillar inte heller kroppkakor, något som han sedan han smakade sin första i mitten 1960-talet upplyser alla om med stor emfas.

En del av släkten bor alltså i Göteborg och någon gång i mitten av 1980-talet kom min mamma, hennes kusin och hennes moster på att de skulle göra kroppkakor tillsammans. Kroppkakor behöver mycket tid och då behöver alla vara lediga. Därför bestämdes det att kroppkakorna skulle göras på långfredag.

Sedan dess samlas alltså de som kan tidigt på förmiddagen hemma hos någon av de inblandade. Först fikar vi tillsammans. Dagen går alltså i matens tecken, så det gäller att förbereda sig för ett stort matintag. Sedan skalas det en massa potatis. Någon har förberett med kokta potatis, för även om rätten består av just råpotatis så ska det även i lite kokt potatis. Dessutom ingår det fläsk som ska vara skuren på rätt sätt.

Nu lever inte mammas moster längre. Men under de år hon var med styrde hon min mamma och kusinen med järnhand. Hon bestämde hur kroppkakorna skulle lagas, den kritiska blicken svepte över allt de gjorde. De brydde sig inte så mycket, men gjorde nog som hon sa. Jag döpte henne skämtsamt till över-mullan i kroppkakelandet. Numera har min mamma och kusinen tagit över sleven. Men jag tror att de fortfarande följer mosterns lära.

Den första kroppkakan är den godaste. Det kanske beror på att man längtat så mycket. När de första kroppkakorna är ilagda och kokat en stund och blivit färdiga står mamma och hennes kusin som på nålar för att äta. De tar upp den och smakar tillsammans med lite grädde, sedan är de en stund i himmelen.

Min pappa och kusinens man är förstås med på kalaset plus alla barn och barnbarn. Någon annan kusin brukar också vara med. Kusinens man äter alltid flest och alla är så imponerad över hans insats. Jag minns inte hur många han äter. Jag äter max tre, sedan får jag inte ner fler.

Min pappa, som då inte har ätit någon sedan 1960-talet, får förstås råraker istället och upprepar varje år samma kommentarer, men hans repliker hör liksom till traditionen. Min son tyckte när han var liten att rätten såg ut som rymdmat, kanske är det formen och färgen som påminner om ett rymdskepp, men han har alltid ätit dem.

Bilderna är från ett år när vi var på mitt lantställe. En sak som är slående – det är alltid fint väder när vi tar oss an kroppkakorna.

Sist men inte minst kommer här ett personligt recept från min kusin som bor på Hästholmen i Blekingeskärgård. De gör kroppkakor av fläsk, sjöfågel och ål. Vi hoppas detta ska göra er inspirerade att ta er an denna trevliga rätt. Hästholms kroppkakor. Nästa gång vi skriver om kroppkakor kanske vi gör reportage därifrån.