Efter andra världskriget låg Europa i ruiner. Denna gång måste vi göra annorlunda, menade grundarna till EU. Men redan under kriget hade flera exilregeringar utvecklat sitt samarbete, visar en ny avhandling.
I Bryssel är spåren av de två världskrigen omöjliga att undvika. Monument och minnesmärken som vittnar om dem som förlorade sina liv finns, om inte i varje gathörn, så på många platser runt om i staden. Ibland kan man också fortfarande se några åldrande män lägga ner kransar på platser, där lågan fortfarande brinner för de döda. På kyrkogårdarna berättar gravstenarna om ungdomar som hade hela livet framför sig, men som dog i något av de båda krigen. Snubbelstenar på gatorna och minnesmärken påminner om den judiska befolkningen som mördades i Förintelsen.
För att få ett slut på de eviga och blodiga konflikterna i Europa, som inneburit så mycket trauma för befolkningen, bestämde sig några politiker efter andra världskriget att denna gång måste vi göra annorlunda. Tillsammans började de skissa på ett samarbete som ledde till bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen år 1951. Det innebar en ny era för länderna i Europa. En tillvaro utan krig genom samarbete.
Men många blev också tvungna att göra på nytt sätt redan under kriget, något som också ledde till nya samarbeten. Det visar Pavol Jakubec, forskare vid Göteborgs universitet, i sin nya avhandling om exilregeringar som befann sig i Storbritannien under andra världskriget. År 1942 fanns det i London åtta sådana regeringar. Han studerar tre av dessa: Norge, Tjeckoslovakien och Polen. Han menar att denna miljö formade deras utrikespolitiska beslutsfattande genom de nya möjliga partnerskapen.
– Trots påfrestande förhållanden upprätthöll de en stark närvaro i internationell politik, säger han i ett pressmeddelande.
Deras nya sätt att samarbeta stärkte dem, men de bidrog också till globala agendor som mänskliga rättigheter som kom till uttryck under det framväxande FN paraply. Den potential som fysisk närhet och intensiv kommunikation gav dem kunde också ge inflytande över planerna för en europeisk efterkrigsreorganisation.
– Det var inte lätt för de europeiska exilregeringarna att integrera sig – trots allt kretsade deras handlingar främst kring att bevara sina egna stater. Samtidigt lärde representanterna känna varandra mycket bättre än någonsin tidigare. Som det norska fallet antyder var det en tillgång i beslutsfattandet även under de tidiga efterkrigsåren.
Här kan du läsa mer om avhandlingen: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/80092