Den 15 november firar Palestina sin självständighetsförklaring. Området med de många namnen och religonerna väcker alltid mycket känslor.  Min resa till dit på 1980-talet var en ögonöppnare på många plan för mig.

Den 15 november 1988 gjorde PLO en självständighetsförklaring för staten Palestina. Denna stat är idag erkänd av minst 128 av världens 193 suveräna stater samt många internationella organ, inklusive Förenta Nationernas Generalförsamling som 2012 röstade för att Palestina som stat skulle få observatörsstatus i FN, enligt Wikipedia.

När Sveriges nya regering tillträdde meddelade den att den hade för avsikt att erkänna staten Palestina, något man sedan också gjorde. Att erkänna denna stat väcker många känslor. Israels regering blev upprörd och kallade hem sin ambassadör. Detta tilltag kritiserades av andra israeler.

Det här området i Mellanöstern har många gånger väckt starka känslor och fått människor att ta till vapen. Det finns många bra böcker för den som vill veta mer om området med många namn. Jag kan dock rekommendera boken ”Jerusalem” av Simon Sebag Montefiore. När man läst denna lunta förstår man att detta område har en mycket speciell historia och att det i princip inte går att förstå det som händer i dag om man inte har någon form av bakgrundskunskap. Det är lätt att gå vilse bland alla politiska utspel för den som är historielös.

I mitten av 1980-talet var jag och mina kompisar ute på en långresa i Europa. Det kom att bli en resa som förändrade oss på många sätt, något vi inte visste när vi hoppade på tåget i Sverige. På dagarna var vi på stranden, vissa av oss var konstiga redan på den tiden och hängde mest runt på olika museer, ingen nämnd ingen glömd. Men på kvällarna var det faktiskt danshak som gällde.

Jag och min kompis Ingrid under vår resa.

Vi hade inget mål med resan utan luffade bara runt. Trots att vi hade lovat våra föräldrar att inte åka till Israel kunde vi inte motstå frestelsen att hoppa på en båt från Kreta till Haifa. Tidigare på vår resa hade vi stött på några killar som bodde på en Kibbutz. Vi tog deras inbjudan bokstavligt och åkte förbi deras ställe, men när vi kom dit var de fortfarande på resande fot. Efter en del byråktariskt trubbel blev vi kvar där, mycket berodde faktiskt på deras goda mat. Vi hade mest levt på yoghurt och vin. Här arbetade vi halva dagarna och fick underbar mat. Efter några veckor såg vi ut som små runda bollar. Jag tror aldrig att jag varit så tjock i hela mitt liv.

Gunilla tar igen sig utanför vårt hus.

Vi var inte helt omedvetna när vi kom till Israel. Men nu i efterhand kan jag konstatera att vi var ungdomligt naiva. Vi var inte vana att man tog med sig ett gevär när man åkte på utflykt, inte heller att många hade en k-pist med sig på den vanliga bussen. Säkerhetstjänsten var överallt. På kibbutzen träffade vi många unga män som var skadade för livet efter att deltagit i krig, det var rikligt med droger som många tog för att döva minnen. På resor i Jerusalem stötte vi på palestinier som suttit i fängelser för att de hade en avvikande åsikt om staten Israel. Det vi lärde oss är att detta land har många sidor och att alla ser det ur sin synvinkel, men att det också fanns de som hade förmåga att inte se allt i svartvitt, trots intensiv propaganda.

Vid ett tillfälle blev vi bjudna på en härlig middag hos en palestinier. Jag har faktiskt hittat receptet i Sverige, Makluba, palestinsk upp-och-ner-gryta. Men den mest fantastiska matupplevelsen var när en vän till oss tog oss med till gamla stan i Jerusalem. Vi gick ner i några gamla kulvertar och där serverade de något som liknade en pizza, men den var mycket mindre och så fanns det ett stekt ägg på den. Det var det godaste jag ätit, men jag minns inte vad det hette. Om någon vet något recept så skulle det vara kul att få ta del av det.