I slutet av 1990-talet gick en väninna och jag till en japansk
restaurang för att äta sushi. Väninnan berättade att hon inte var så bra på att äta med pinnar och hon visste inte hur hon skulle få i sig sushin på något vettigt sätt. Det var till och med så att hon funderade på att inte ta sushi.
Då kunde jag stolt berätta att min vän med japansk mamma sagt att alla i Japan äter sin sushi med fingrarna – och föreslog att vi skulle vara världsvana och göra samma sak.
Sushin kom in. Vi började äta, var noga med att inte doppa riset i sojan – det hade min japanskättade vän också förklarat – och njöt i fulla drag av våra sushibitar.
Så kom en grupp tvättäkta japaner in och slog sig ner vid bordet bredvid. Även de beställde sushi – som de åt med pinnar!
”Har Kim lurat mig?” tänkte jag med kinder blossande av skam.
Men nejdå. Vi lyckades slå oss i slang med turistgruppen som på stapplande engelska och med uttrycksfulla miner och handrörelser berättade att ”hemma i Japan äter vi alltid sushi med fingrarna” men på resor tar de till pinnarna för att inte ge sitt folk rykte om dåligt bordsskick.