Den fjärde lördagen i oktober är det Hackkorvens dag. För oss oinvigda kan vi upplysa att det är en specialitet från Värmland. Tidigare var Hackkorven inget man bjöd på de fina kalasen. För att lyfta korven och få bort dess skamfilade rykte bildades Sällskapet Hackkorvens vänner, de inrättade också denna speciella korvdag.
Hackkorv är en korv som görs på inälvsmat, hjärta och lever samt fläsk, förr i tiden var det nog även annat som slank med som ingrediens i korven. Hacken var resterna som skrapades ihop från slaktbordet och som sedan kokades. Enligt Bo Göran ”Bola” Sjögren, som är en som är med och driver Sällskapet Hackkorvens vänner, kommer vår korvtraditionen från Europa på 1700-talet. Att ta vara på alla delar av djuret är en historia som säkert går tillbaka till begynnelsen.
– I vårt fall så talas det om att det var vikingar som tog med sig traditionen till England/Skottland och som sedermera blev till den stolta nationalrätten Haggish, ”hagg” är dialekt på hack och samma uttryck som finns här, säger han.
I Skottland görs korven framför allt på får och den värmländska på gris och nöt. I Sverige stoppas råvaran i fårmagen, när den kokats och malts. Båda varianterna av korven innehåller korngrynen.
– Smaken är basisk, vilket ger utrymme för smakbärare som komplement. Lingon och rödbetor är det vanligaste tillbehöret enligt hävd, säger han.
Han tror att kombinationen billig och nyttig säkert är skälet till att rätten överlevt de globala influenser som präglat svensk måltidsutveckling. Hjärta är i betraktelsen av protein en mycket billig källa till näring, menar han. Vid 1800-talets slut övergick ju korven till att bli fattigmat möjligtvis är det då som korvar får ett rykte om att vara dålig mat.
Bo Göran ”Bola” Sjögren berättar att Hackkorven under hans uppväxt, på 1960-tal, var något som serverades när släkten var på sommarbesök. Och att de absolut var tvungna att ta med något av den när de åkte tillbaka till Stockholm.
– Det fanns en stark koppling till barndom och hembygd i detta uttryck. En symbol för Värmland, skrönorna är många och de flesta vittnar om samma sak, det var (är) nästan lite skämmigt att äta hackkorv, säger han.
När han själv kom åter till Värmland fann han att ingen pratade om eller bjöd på hackkorv, sådant gjordes i smyg. Möjligtvis i jaktlaget förekom det en ring som skars i skivor och åts på en smörgås.
– Men att få rätten på en restaurang på slutet av åttiotalet var mer förknippat med överraskning (för egen del så har jag inte upplevt detta än) än tradition. Idag vet vi att den förekommer som lunchrätt här och där men väldigt sällan. Då bortsett från den restaurang vi driver där det är en av sommarens höjdpunkter på à la carten sedan tio år, säger han.
Med en bok och sedermera start av förening ville man att människor skulle återupptäcka korvens förträfflighet. Men ytterst handlar det om att driva frågan att Hackroven blir den kulinariska symbolen för Värmland.
– Där är vi inte riktigt, än! Säkert har det att göra med historien, fattigt, grått och konstiga råvaror! Det lär dröja innan värmlänning med stolhet, bjuder på hackkorv, som gotlänningen serverar sin saffranspannkaka! Det är därför vi finns, säger han.
Varje år utser föreningen en årlig främjare, någon som under året på ett förtjänstfullt sätt lyft fram hackkorven i rampljuset. Dagen för hackkorven, som skapar mer uppmärksamhet nationellt, avslutas med ett laborativ måltid på Restaurang Terrassen i Karlstad. Hackkorven finns genomgående i alla rätter utom desserten.
– Dagen kom till för att just påminna oss om att ta fram och skapa en ny måltidstradition. Som likt historien främst sker med nyvunnen stolthet ibland värmlänningar i exil, säger han.
I föreningen är vi ute och missionerar i olika sammanhang, allt från skolmåltider till pensionärsträffar.
Här förmedlar vi ett recept från Bo Göran ”Bola” Sjögren.
2 comments for “Inte lika skämmigt att äta Hackkorv!”