Den 21 september är det internationella fredsdagen. Det är en av alla FN- dagar och den vädjar till världens länder om ett 24 timmar långt eldupphör och icke-våld. Alla, stora som små, uppmanas att delta i en tyst minut. 

Att skapa fred är inte människans bästa gren lika lite som vi fixar att ta hand om andra stora ödesfrågor som klimat och fattigdom. Just nu flyr massor av människor undan krig i Mellanöstern och i Ukraina pågår en annan till synes olöslig konflikt. Vi har skapat institutioner och strategier för att ta hand om våra konflikter, men resultatet är blandat. Åsikter om hur vi ska gå till väga för att lösa konflikter går ofta isär och inte sällan handlar det om makt och politik. Ett sätt att försöka är att skapa medvetenhet. Det kan göras på olika sätt. En dag då vi ska tänka på freden löser antagligen inte våra konflikter, men det får oss att tänka på frågan och kan nog vara minst lika bra som en konferens.

Internationella fredsdagen instiftades 1981 genom en resolution i FN:s generalförsamling och 2001 antogs en ny resolution som bestämde datumet. Under dagen ringer FN:s generalsekreterare i Fredsklockan som finns vid FN:s högkvarter.

Fredsrörelsen är inte på något sätt enhetlig. På den här sidan kan man få lite bakgrund om rörelsens olika inriktningar.  Enligt den sidan har fredsforskaren Nigel Young identifierat nio pacifistiska traditioner.
Fem av dem uppstod före Första världskriget. Religiös pacifism (vapenvägran av samvetsskäl), liberal internationalism, från början benämnd ”pacifism”, värnpliktsvägran, antimilitarism – socialistiskt motstånd mot krig, och socialistisk internationalism. Under mellankrigstiden kom två traditioner till; feministisk antimilitarism och radikalpacifism, inspirerad av Gandhiskt icke-våld.
Efter 1945 blev även kommunistisk internationalism, ledd av Världsfredsrådet (World Peace Council, WPC), och Anti-atomvapenrörelsen del av denna spretiga tradition.