… är en mycket speciell dag för varje lett. Då firas Lettlands självständighet – högtidligt med historiska återblickar på frihets- och ockupationstider. Landet utropade sig självständigt från Sovjet 1918 men förlorade sin frihet åt ryssarna 1940, åt tyskarna 1941 och återigen åt ryssarna 1944. Först 1991 återfick Lettland sin självständighet.

I Riga börjar studenterna dagen med att tåga till fots till Brödrakyrkogården några kilometer bort från centrum. Där lägger de ned blommor över stupade lettiska soldater vid minnesmonumentet ”Moder Lettland” och tågar sedan tillbaka. På kvällen går presidenten och regeringen till frihetsmonumentet där presidenten håller tal, en kör sjunger och blommor läggs vid monumentet. Firandet pågår med tal och sång på olika platser hela dagen. Den röda och vita flaggan syns överallt och många tänder ljus i fönstren.

Det är ont om jobb och lönerna är låga i Lettland. Många ungdomar tycker att utvecklingen går långsamt och söker sig därför utomlands för att studera och tjäna pengar. En del av dem kommer till Sverige. Sprungna ur en tid då världen öppnat sig ser den yngre generationen mer framåt än bakåt. Nationaldagen är för dem mer förknippad med glädje och fest medan den för den äldre generationen är en dag fylld med vemod.

I Sverige finns några tusen letter som flydde eller härstammar från föräldrar som flydde hit 1944. Hoppet var att kunna återvända efter krigsslutet. För dem som då flydde för sin överlevnad blev nationaldagen central. Det var viktigt att bevara kulturen och tillsammans minnas det förlorade paradiset och alla de framgångar de 22 fria åren inneburit. Efter ett par år sjönk hoppet om ett fritt Lettland.

Därför är nationaldagen en allvarlig dag för denna generation. Klädda i svarta högtidskläder samlas man, sjunger nationalsången och andra sånger, håller allvarsamma tal om tiden som varit. Körsången är en tradition med gamla anor.

Diana Krumins Engstedt
Foto: Ove Georgenson

–    Behovet av att få ur oss allt elände som vi letter fått utstå är starkt, säger Diana Krumins Engstedt, som flydde från Lettland tillsammans med sin familj när hon var nio år. Även om Lettland oftast regerats av främmande makt har vi aldrig förbjudits att sjunga. Våra ”fyrradingar” är ett annat uttryckssätt som används flitigt vid alla tillfällen vi vill uppmärksamma.

”Fyrradingar” är dikter som följer alla livets skeden och förekommer på nationaldagen, födelsedagar och andra högtider. På 1800-talet började fyrradingar som levt vidare i muntlig tradition genom århundraden att dokumenteras. Det lär finnas 1 miljon. Här är två exempel på fyrradingar översatta från lettiska av Juris Kronbergs:

Sorger, mina tunga sorger,
Aldrig gav jag er min tid!
Under stenen la jag sorgen,
Över gick jag sjungande

Skulle jag väl sluta tiga
När mitt arbete är tungt?
Mina händer, fötter tröttas,
Tungan min, den tröttas ej

Diana Krumins Engstedt är konstvetare och arbetade innan hon blev pensionär 30 år på Eskilstuna konstmuseum. För att hålla liv i gamla lettiska mattraditioner har hon sammanställt recept från lettiska flyktingar i förskingringen i kokboken ”Mor lärde mig”. Bland annat innehåller den recept på piroger och saffranskringlor som finns med vid varje lettisk högtid – inte minst nationaldagen. Till detta dricker man gärna den ”lettiska champagnen” Rīgas šampanietis.